Coxartros: orsaker, symptom, diagnos och behandling.
Definition
Coxartros är den vanligaste och allvarligaste formen av artros i höftlederna, vilket vanligtvis leder till en progressiv dysfunktion av leden upp till dess fullständiga förlust. I den allmänna strukturen för artikulär patologi är coxartros konsekvent tvåa efter gonartros när det gäller incidens och först när det gäller tillfällig och permanent funktionsnedsättning.
Coxartros kan vara ensidig eller bilateral och kännetecknas av nedbrytning av broskvävnad, benremodellering, bildning av osteofyter (patologiska tillväxter), inflammation etc.
Således betraktas coxartros som en organsjukdom i hela leden, där brosk, subkondralben, synovialmembran, ledband, kapsel, muskler är involverade i processen. Skilj mellan primär (idiopatisk) coxartros och sekundär, som uppstår mot bakgrund av olika sjukdomar. Primär coxartros är en av de vanligaste degenerativa-dystrofiska patologierna i höftleden. Hos vissa patienter följer det processen med naturlig åldrande av kroppen.
Anledningar till att coxartros uppträder
Riskfaktorer för coxartros är indelade i genetiska, förvärvade (icke -genetiska) och miljömässiga. Utvecklingen av coxartros betraktas som en följd av påverkan av olika biologiska och mekaniska faktorer, såsom degenerativa-dystrofiska sjukdomar i höftleden, medfödd dislokation av höften, aseptisk nekros i lårbenshuvudet, inflammation, trauma (kontusion, dislokation , fraktur, mikrotrauma), metaboliska störningar, genetisk eller ärftlig predisposition, ålder, vaskulära missbildningar, övervikt och ogynnsamma arbetsförhållanden.
Även om coxartros är alla ledvävnader involverade i den patologiska processen, är de ledande tecknen på sjukdomen degeneration och förstörelse av ledbrosket.
Den inflammatoriska processen påverkar nästan alla strukturer i leden med bildandet av kondrit, synovit och osteit.
Klassificering av sjukdomar
Den vanligaste och mest använda klassificeringen anses vara enligt N.S. Kosinskaya (1961):
Steg I – liten rörelsebegränsning, liten, otydlig, ojämn förträngning av ledutrymmet, lätt skärpning av kanterna på ledytorna (initiala osteofyter).
Steg II – begränsad rörlighet i leden, grov knast under rörelse, måttlig amyotrofi, uttalad förträngning av ledrummet 2-3 gånger jämfört med normen, betydande osteofyter, subkondral osteoskleros och cystisk upplysning i tallkörtlarna.
Steg III – leddeformitet, styvhet, frånvaro av ledutrymme, deformation och komprimering av tallkörtlarnas ledytor, omfattande osteofyter, artikulära «möss», subkondrala cystor.
Det finns också en fyrstegsklassificering av Kellgren och Lawrence:
Steg I – mindre marginella osteofyter bestäms utan att höjden på ledrummet ändras.
Steg II – signifikanta marginella osteofyter bestäms utan att ändra höjden på ledrummet.
Steg III – signifikanta marginella osteofyter med en måttlig minskning av ledrummets höjd bestäms.
Steg IV – signifikanta marginella osteofyter, subkondral osteoskleros, signifikant förträngning av ledrummet bestäms.
Tonnis klassificering:
Steg I – skleros i huvudet och acetabulum ökar, en liten förträngning av ledrummet och en lätt skärpning av kanterna på ledrummet.
Steg II – små cystor i huvudet eller acetabulum, måttlig förträngning av ledutrymmet och måttlig förlust av sfäricitet i lårbenshuvudet.
Steg III – stora cystor i huvudet eller acetabulum, ledrummet är frånvarande eller avsevärt minskat, allvarlig deformitet i lårbenshuvudet, tecken på nekros.
Symtom på coxartros
Den kliniska bilden av sjukdomen motsvarar inre förändringar i leddens vävnader. Symtomen ökar gradvis, och i de tidiga stadierna uppmärksammar patienten inte tillräckligt med dem. Detta är farligt, eftersom det är i början av den degenerativa processen som behandlingen har en större effekt.
De första kliniska symptomen (smärta, begränsat rörelseområde) uppträder i frånvaro av röntgenförändringar i leden, de orsakas av muskelspasmer. Smärta i höftleden vid primär coxartros uppstår vid ansträngning eller rörelse och ökar efter promenader. Med coxartros lokaliseras ofta smärta vid sjukdomsdebut inte i området för den drabbade leden, utan i knäleden, längs lårets, rumpans yttre yta, i ländryggen, vilket komplicerar diagnosen. Begränsningen av rörelseomfånget i leden ökar gradvis, och hos ett antal patienter finns ett symptom på «blockad» av leden. Hos sådana patienter bestäms rörelsebegränsning i leden, smärta vid inre rotation i böjt läge, smärta vid palpation av ljumskområdet i sidled till platsen för pulsering av lårbensartären.
Med ett långt sjukdomsförlopp visas atrofi av musklerna i låret och glutealmusklerna.
Lemmen intar en påtvingad position – lätt böjning i höftleden med nedsatt rotation och abduktion, kompenserande ländryggslordos, bäckenlutning mot den drabbade leden och skolios uppstår. Allt detta kan leda till uppkomsten av ryggont.